HH, min man.

sitter och lyssnar på håkan och deppar bort, hon tynar liksom långsamt och blir blekare och blekare. Jag är så förvirrad, alla mina raka vägar och klara mål åker åt alla jävla håll. Jag vet inte vad jag håller på med just nu, mölnlycke är så rörigt att jag blir yr, endå vill jag inte här ifrån än. För ett år sedan var jag klar att lämna det, men då var det för tidigt. Nu vet jag inte längre, och är rädd att jag inte har bestämt mig förrän det är försent. Jag tror det här inlägget speglar hur mysko allt är, för när jag läser det igen vet jag att jag inte ens själv kommer förstå någonting, får väll gå imorgon med ett någorlunda äktaleende på läpparna, trots att jag tror jag har glömt hur man gör. Ingen märker något, ingen jag bryr mig om som läser detta endå antar jag.


du måste vara blind, för du kan inte se när löven faller ner hur ful jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0