Du är rädd för stora ord, jag är rädd för allt.

Kanske är dags att börja med detta igen, vill skriva av mig. Tråkigt att jag inte är en "det här har jag gjort idag" bloggare bara. Gissar på att ingen läser detta endå. Jag saknar mitt 10 åriga jag, den lilla mellanblonda solbrända tjejen som läste vuxenböcker, lyssnade på emorock, bodde hos sin pappa varannan helg och mest av allt älskade att klättra barfota på en klippa under seglingssemestern. Nu är håret blekt, vuxenböckerna är bara deckare, emorocken har blivit mesig, papsen är själv och det enda klättrandet som görs under seglingsemstern är för att komma tillräckligt långt bort för att kunna röka utan att mamma ser.

Alla människor hittar man på fester, där tjejerna super tills de glömmer av hur man beter sig. Där killarna trycker in tjejerna i rum och sedan skryter alla om det dagen där på. Tittar upp på min vägg och läser alla konstiga låttexter som betyder tillräckligt mycket för att få bli skriven bredvid något sjukt motiv. Undrar hur allt blev så stort med allt, och hur det blev sån drama där hemma. Hur jag kunde hitta en pojke som tyckte om mig. 

Men mest av allt undrar jag hur jag mitt i allt konstigt kan vara så fruktansvärt jävla nöjd med allting. Jag mår bra.

 

RSS 2.0